Behövs en ny Kinsey-rapport?

Under andra hälften av sextiotalet bodde min familj i Bloomington, Indiana, en universitetsstad i USA, där akademikerna umgicks utanför arbetet. Hiking var den stora friluftsaktiviteten och naturen inbjöd. Vad pratade man om där man vandrade i naturen? Om naturen, så klart! Och naturligtvis människan – en del av naturen.

Alfred C Kinseys änka Clara var flitig vandrare och blev därigenom bekant till familjen. Maken hade dött tio år tidigare. Tillsammans hade de arbetat på The Kinsey Institute, och sammanställt den första stora sexrapporten. De hade fyra barn. Samt ett vidlyftigt sexliv, vilket dock inte basunerades ut i offentligheten.

På artonhundratalet ansågs kvinnor med stark libido utgöra en samhällsfara, sattes på institutioner och spärrades in. Freud behandlade dem för hysteri och förlamning under första delen av 1900-talet. I slutet av fyrtiotalet slog Kinseyrapporten ner som en bomb. Framför allt tanken att kvinnan liksom mannen kunde ha ett eget och starkt sexualliv chockerade delar av borgerskapet. Filmer och romaner dramatiserade nya insikter. Kinseyrapporten ledde till den våg av sexuell frigörelse som upplevde sin blomning på sextiotalet.

Jag hittar ett gammalt veckomagasin i bokhyllan med den uppfordrande titeln ALLT, utgiven 1949 och läser Alfred C Kinseys text:

Under de senaste decennierna har särskilt inom högre samhällsklasser föräktenskaplig kroppslig kontakt mellan manliga och kvinnliga individer blivit avsevärt mer utarbetad än förr, utan att den faktiska samlagsfrekvensen ökat. Dessa kontakter går vida längre än de kyssar och omfamningar som förekom bland den äldre generationen. I sina extrema former omfattar denna kontakt samtliga de tillvägagångssätt som ingår i upplysta gifta makars förspel till samlag.

Ordet petting lanseras. Och vi får veta: Frekvensen varierar avsevärt bland de som sysslar med petting. Det finns somliga som praktiserar petting nästan varje kväll och vid andra tillfällen under dagarna. Den mest aktiva individen i undersökningen hade i medeltal sju orgasmer i veckan under femårsperioden mellan 20-25 år. Frekvensen i petting är högst mellan 21-25 år. Vid beräkning av medeltalet för samtliga undersökta, alltså både de som varit med om petting och de som inte sysslat därmed, utgör frekvensen av orgasmer som framkallats genom dylik aktivitet för individer i denna åldersgrupp ungefär en gång var sjätte vecka.

Pettingens största betydelse ligger däri, påstår Kinsey, att den ger ungdomen vana att knyta kontakter med motsatta könet. Föräktenskaplig petting utgör därför ett av de viktigaste inslagen bland kvinnliga och manliga collegestudenters sexualliv. Moraliska betänkligheter ha ofta anförts mot petting, men faktum är, att religiöst aktiva individer bedriver petting lika flitigt som de religiöst indifferenta. Olikheterna beträffande beteendemönster för petting inom skilda samhällsklasser kan inte för någon grupp anses bero på religiös påverkan.

I en tid där könssjukdomar som till exempel klamydia ökar bland pensionärer och allt tyder på att den sexuella aktiviteten inte bara vidmakthålls i stigande ålder utan även ökar, finns det goda skäl att fråga sig: Vad har hänt på de 70 år som förflutit sedan Kinsey undersökte amerikaners sexualvanor? Hur angår vi varandra kroppsligt idag? Hur viktig är driften i samhället? Är pensionärerna de nya collegekidsen?

Vi kan naturligtvis vandra i skog och mark, studera fåglar och växter, titta i kikare och stöta och blöta idéer om klimatförändringar men så länge ingenting nytt om människan framkommer i våra samtal – när de närmar sig människans väsen – är de begränsade till lösa spekulationer. Kanske råder en dold global uppvärmning även på erotikens område? Såklart, det är dags för en ny rapport!

Människan är spännande, oberäknelig, irrationell och rationell, på en och samma gång. Som författare, dramatiker och låtskrivare, fascineras jag ständigt av de nya former våra mänskliga samspel tar. Ibland framkallar de till och med ett leende eller två. Varför beröva oss nya empiriska grunder och fakta för friska nya resonemang och funderingar om vår natur? Vi är inte bara Almedalssvenskar med hypotetiska ”svenska” värderingar – vi är i högsta grad biologiska varelser stadda i utveckling, med nya vanor och beteendemönster. Den allvarsamma leken intresserar mig. Och har väl alltid intresserat. Man är mans gamman – människan är människans glädje – skrev Hávamál för tusen år sedan.