Gnällspeakers corner

Publicerat 151001

Författare är enfaldiga åsnor, skrev Bukowski en gång. De skriver för att begripa sig på världen. Men vad är då sångare? Den store, finske barytonsångaren Helge Lindberg (1887-1928) lät sig en gång intervjuas. Vad fick er att börja sjunga?

– Jag började sjunga för att jag var så dum.
– Är ni mycket dum?
– Oerhört. Och ändå är jag inte tenor. Men nästan alla sångare äro enfaldiga. Tonerna stiga upp i hjärnan och fylla hela skallen och till slut är den ingenting annat än ett resonansskal för sången …
– Kvinnor tycker om starka män.
– Javisst, men hemligheten med att sjunga erotiskt är att man försakar erotiken.
– Vad vill ni med er sång?
– Jag vill ingenting med min sång! Jag vill blott sjunga!

En del vill inte något med sitt skrivande, förutom att skriva, det må vara hänt. Det kan vara en nåd och glädje i sig. Men förr eller senare tar livet ens uttrycksmedel i anspråk om man inte bekämpar det. Värst går det naturligtvis för de som själv sjunger vad de skrivit. För dem återstår bara elände.

You’ve seen him up and down the avenue
And now he’s wearin’ the navy blue
She had a tear in the corner of her eye
As he said his last goodbye

Shoo, shoo, shoo baby
Shoo, shoo, shoo baby
Bye, bye, bye baby
Do-dah do-day

Your papa’s off to the seven seas

Don’t cry baby
Don’t sigh baby
Bye, bye, bye baby
Do-dah do-day

When I come back we’ll live a life of ease
Seems kinda tough now
To say goodbye this way
But papa’s gotta be rough now
So that he can be sweet to you another day

Bye, bye, bye baby
Don’t cry baby
Shoo, shoo, shoo baby
Do-dah do-day

Your papa’s off to the seven seas

(Shhh-shoo baby) do-dah do-day
(Shhh-shoo baby) do-dah do-day