Stand up comedy

När man läser om svensk ståupp-historia brukar det inledas med följande interiör från Westermans hörna i Gamla Stan (Stockholm):

”Någon gång i maj 1988 går Jan Sigurd, Jonas Hallberg och Lasse Strömstedt, helt oannonserat, upp inför en mycket häpen publik. Det blir jubel och stormande applåder. Ingen vet riktigt vad det är – här sitter man på en krog och har trevligt, dricker öl och äter gott och så plötsligt kommer det fram någon och börjar snacka, om sig själv, om korkade företeelser i samhället och snackar med publiken – man vet inte riktigt vad det är, men det är bra!” 

Ur boken Stå Upp av Elisabeth Crispin och Klas Danielsson. 

Ja, så började det. Men det är inte hela sanningen. För egen del hade jag varit förtjust i Lenny Bruce och Woody Allen sedan 1970. Jag hade via kärleken till Frank Zappa kommit över en skiva utgiven på Zappas skivmärke Bizarre records. Det var en inspelning av ett utav Lenny Bruce’s ståuppframträdanden (i San Fransisco vid University of California, om jag inte missminner mig). Den fascinerade mig, liksom Woodys framträdanden, som också fanns på LP. Jag tyckte genast om den renskalade formen, det enkla uttrycket. Och föreställde mig själv stående där vid micken – en omnipotent våt dröm för en tonårskille som jag. Senare lyssnade jag mig fördärvad på Mort Sahl och hans politiska ståupp. Det var vass satir och den var kopplad till nyheter, vietnamkriget och politik i allmänhet. Han var radikal, eller liberal, som man säger i USA. 1988 gjorde jag så en resa till USA och med bandspelare i hand dokumenterade jag 40 komiker på klubbar och teatrar, främst i Los Angeles och San Fransisco. Nu började jag så smått lära mig hur man gjorde. 

Senare samma höst gjorde jag slag i saken och satte ihop min egen ”Sigges sit down-comedian show”. Den spelades runt om i landet och bestod av mina ståupptexter varvat med pianomusik – exekverad av Karin Turesson. Det var en oerhörd glädje att möta folk på sin egen dialekt, med sina egna funderingar. Att för första gången ”spela teater” på scen utan teaterns rikssvenska idiom. Jag älskade det och föreställningen gick på teve. Sedan kom fler … Om livet & såna grejor, Sturm und drang samt En korv med Mose. Jag hittade min berättarröst där och då – en röst som jag sedan använt i min litterära verksamhet. Ett jag är kraftfullt och intimt även i en bok. Så lärde jag mig lita till de egna erfarenheterna. På nittiotalet tog författandet överhanden för en period men fortfarande älskar jag att gå ut på en scen och utgjuta mig över något fenomen som jag har tankar kring, att underhålla folk med min syn på världen och människorna. Det är skoningslöst och det är en dans på slak lina. Men det är oslagbart. Om man gör det med värme.

Vill du anlita mig går det alldeles utmärkt. 

Du når mig på: kontakt@jansigurd.com
Eller på telefon: 0046 706 120145