De flesta har någon gång i sitt liv hört Georgia med Ray Charles. Många tror att Hoagy Carmichaels sång Georgia handlar om passion mellan man och kvinna eller om kärlek till en stat i amerikanska södern. Sanningen verkar vara annorlunda. Hoagy hade en syster som dog fyra år gammal – hon hette Georgia. Såhär lyder orden:
Georgia, Georgia, hela dagen lång
Bara en söt gammal sång får mig att tänka på Georgia
Varje dag, Georgia min kära, en sång om dig
Ljuder söt och klar som månsken genom tallarna
Andras armar sträcks mot mig, andras ögon ler så ömt
Men även i fridfulla drömmar ser jag att
vägen leder tillbaka till dig, till dig vackra Georgia
Georgia, ingen frid jag får
Bara en gammal söt sång håller Georgia kvar …
Det är på Lido Plage, nedanför Negresco som orden får liv. På Frankrikes nationaldag, en månad tidigare, mejade en man med lastbil ner ett hundratal människor däribland ett stort antal barn som stod i kö för att köpa godis. Precis ovanför där jag sitter nu, på Engelska promenaden.
Plötsligt öppnas en avgrund och orden känns djupt i min själ. Jag sjunger dem sittande bakom pianot för en liten skara människor som lyssnar medan skymningen sänker sig över det azurblå havet. Ingen vill egentligen påminnas om det fasansfulla som hände. Kommunen har försökt frakta bort de tusentals blommorna som kantar promenaden just här. Politikerna har bett om ursäkt för den dåliga bevakningen – polisen hade annat att göra, de flesta går av skiftet klockan 17. Men det går inte att tvätta bort smärtan. Att glömma. Musiken ger sorgen kropp. Musiken besjälar historien, gör den levande. Blir en sorgegondol som rör sig med stilla årtag ut över vattnet.
Idag är stämningen nervös. Flygplatsen stängs på grund av en väska utan ägare. Restaurangerna gapar halvtomma och på hotellen låtsas man som om det regnar. Vilket det ju sällan gör i Nice.