Om mig själv

När jag var nyfödd brukade min pappa kombinera barnpassning med matinéfilm. Han rullade in barnvagnen i salongen och slog sig ned bredvid i biomörkret. På det viset kom Bröderna Marx in i mitt liv. Jag kan ännu minnas ljudet av Grouchos smattrande röst, Chickos snubblande pianolöpningar och Harpos svävande harpklanger. Och skratten som kom att förknippas med den varma känslan av att vara i pappas och brödernas omsorg.  Jag sov gott där.

På Telefunkens rullbandspelare hemma hade vi inspelningar från radion med Mose Allisons sånger till ackompanjemang av hans bluesiga pianojazz. Det fanns instrument i hörnen och mina föräldrar spelade och diskuterade ivrigt Bach, Ravel, Ellington och Thelonius Monk. Deras intresse för musik och språk har tidigt ingraverats i mitt DNA.

Pappas far – min farfar – hette Sigurd Sigurd. Han var, som dubbelnamnet antyder, en tvetydig person med lätt bisarra drag. Arbetade vid tullen men odlade konstnärliga ambitioner vid sidan av; han skrev en skönlitterär novell, snidade ett rökbord, målade en oljemålning och så vidare.  En sak av allt. Provade han och tröttnade när han var färdig med något?  Eller var det bara för att testa och se hur svårt det var? Vet inte. Jag lärde aldrig känna honom. Han dog två år innan jag föddes på Lunds BB 1955. Men jag tror att jag med honom delar en glupsk nyfikenhet på alla människans konstnärliga uttrycksformer.

Ovanför pappas skrivbord hängde en röd affisch av Bjørn Wiinblad föreställande en tecknad faun med flöjt. Spil Selv stod det med stora bokstäver under faunen. Om jag visade intresse för något i min barndom sa alltid pappa: ta reda på hur det är gjort så kan du göra något lika intressant själv.

Mamma var språkläraren med litteratur som passion. Hennes kärlek till Frankrike smittade av sig på mig. Hennes släkt kom också att prägla mig mycket som ung. Främst morbror Torsten, som 1936 åkte till Olympiaden i Berlin med sin far Frans (min morfar) för att se fotboll och där fick se Hitler – som snart skulle förvandlas till 1900-talets största rovdjur. Morbror Torsten kom att arbeta som advokat i Lund och lärde känna den mytomspunne författaren Fritiof Nilsson Piraten som han gärna talade om och i vars författarskap och liv han på så sätt tidigt invigde mig i. I släkten ingick också Lars Gårding, matematikern som mött Einstein i Princeton, och så mina underbara mostrar Karin och Eva – Karin speciallärarinnan som var vacker som Greta Garbo (som jag egendomligt nog mött på stranden i Domsten) och Eva som en kort tid arbetade på ambassaden i Budapest där Wallenberg figurerade – dock ej samtidigt – , reste tåg genom Tyskland under brinnande krig 1942. Hon tog sig till och med till koncentrationslägret Dachaus grindar för att med egna ögon se vad som pågick. Kanske släcktes tron på samhällspolitik där, för trots ett journalistiskt sinnelag valde hon sedermera fonetiken.

Sådana levnadsöden fascinerade en pojke full av wanderlust. Tanken, drömmen och fantasin fick många möjligheter att svinga sig lös. Sällan var alla överens och volymen påfallande hög men tonen alltid hjärtlig. Soundtracket till min barndom består av uppsluppna röster, teoribeströdd argumentering, egensinniga idiotförklaringar, historier, humor, skratt och musik.

Någon klok man har sagt att ”vetenskapen är intresserad av sanning och fakta. Litteraturen och konsten finns för att ge mening.” Dessa bägge hållningar – forskarens och berättarens – ryms inom mig. Ibland turas de om att ta min energi i anspråk, ibland finns de där på en och samma gång.

Under några år under slutet av sextiotalet bodde min pappa, mamma, min syster och jag i USA. Pappa hade fått anställning som gästlingvist vid Universitetet i Bloomington, Indiana. Min syster och jag gick i skolan och pratade till och från engelska hemma. Den amerikanska populärkulturen blev därmed en tidig inspirationskälla i mitt liv. Film, TV, show, musik, humor – allt det som amerikanerna är bäst på fångade mig och greppet har aldrig släppt.

Redan som tonåring började jag skriva små pjäser, sketcher, texter och musik. Specialarbetet i högsta ring blev en film med titeln Glas. Jag brukade smyga in i aulan på lunchrasterna för att spela på flygeln. Men en dag meddelade musikfröken mig att kollegiet bestämt att det inte fick spelas jazz på den flygeln. Då bestämde jag mig. Jag lämnade Spyken fast besluten att ingen någonsin skulle få sätta staket runt min nyfikenhet, ta död på mina lustar eller stäcka mina drömmar. Ingen jantelag skulle hålla mig tillbaka, inget prat om skomakare som ska hålla sig vid sin läst. Jag ville famna världen.

Efter gymnasiet läste jag in en Fil Kand i psykologi vid Lunds universitet – något jag aldrig kom att praktisera professionellt men väl haft användning för i praktiskt taget alla sammanhang som gällt mänskliga relationer, i verkligheten såväl som i fiktionen.

Ett starkt uttrycksbehov förde mig samtidigt till Lilla Teatern i Lund och där deltog jag i flera pjäser och cabaréer. Skrev och uppträdde. Till exempel i Dario Fos Det våras för revolutionen, Woody Allens Död och Tom Stoppards Efter Magritte. Den fria gruppteatern blev plantskola.

Från den fria gruppteatern kom jag till radion. Först barnradio, därefter ungdomsserier. Därifrån var steget inte långt till Radioteatern. En intensiv radioteaterperiod följde – interfolierad av två år på Dramatiska Institutets radiolinje (1979-81). Under två år i Stockholm kom jag i kontakt med andra kulturinstitutioner, Sveriges Television och teatrar. Översätta, skriva, uppträda och regissera blev sysselsättningarna framöver. Jag arbetade outtröttligt men hade också en väldig tur. Många idéer föll i god jord, tillräckligt ofta för att jobba vidare.

Att debutera i bokform var att hitta hem. Sedan debuten med Polsk jazz & andra berättelser har det blivit ett tjugotal böcker: romaner, deckare, en barnbok, en biografi om Hemingway, essäer, noveller, en bok om te och skrivande m m. Därför skapade jag och Anna-Lena Brundin-Bergelin pocketförlaget ESPRI som numera ger ut vår backlist i pocket. Även en del nya titlar ges ut där.

Jag älskar att resa på författarbesök. Till bibliotek eller på konferenser. Att låta orden möta publiken i rummet är magiskt. Jag älskar att kommunicera live, i vilken form det nu är. Om jag skulle sammanfatta det jag gör är kleinkunst det begrepp som bäst beskriver min verksamhet när jag beträder tiljan. Gärna med ett piano i närheten.  Min devis är: Om du gör underhållning, gör den konstnärlig och om du gör konst, gör den underhållande.

Folkhögskolan som begrepp kom tidigt in i mitt liv. Min mormor Maja var uppvuxen på landet – hennes mor var spettkaksbakerska från Snälleröd mitt i Skåne och ensamförsörjare efter att fadern dött tidigt. Maja ansågs ha läshuvud och fick genom försynen möjlighet att skrivas in på Fridhems folkhögskola som en av de allra första flickorna att erhålla utbildning. Detta var för hundra år sedan. Alltså ett tiotal år innan kvinnor tilläts rösta. Folkhögskoletiden förändrade hela hennes liv. Hon blev folkskollärarinna och tillbringade de första åren som gift med att hjälpa sin make (min morfar Frans) att skriva korrekt svenska när han som nyinflyttad i Landskrona skulle klättra på den sociala stegen och göra sig ett namn. Från springschas i lanthandeln i Forestad till disponent i Landskrona är en lång väg. Det blev hans liv.

Min mormor talade alltid gott om folkhögskolan. Den hade förändrat hennes liv och hjälpt henne ur hennes enkla omständigheter. Att jag då och då ger skrivarkurser och sprider kunskaper om språket och skrivandet känns som ett hedersuppdrag. Jag tror på folkbildning som ett sätt att hålla civilisationen levande. Och här lutar mig mot Evert Taubes credo:

”Slå ner som en örn på den som försimplar det glada, brännmärk den som prostituerar det sköna. Lyft folkets själ med ord, med toner, med bilder!”