Te & isolering

Att bo på en ö är till stor del som att leva i karantän. Författaren Ernest Hemingway bosatte sig på Cuba efter ett kringflackande liv. I boken Öar i strömmen talar författarens alter ego Thomas Hudson om sin ö-tillvaro och att han ”lyckats ersätta allting utom sina pojkar med arbete och med den regelbundna arbetstillvaro han hade byggt upp på ön. Han trodde att han hade åstadkommit något som skulle bestå och hålla honom kvar. Nu när han längtade efter Paris kunde han minnas Paris i stället för att åka dit”.

Att arbete i viss mån ersätter upplevelser och botar rastlöshet är rimligt. Det gäller inte bara självvald isolering. Men skulle detsamma kunna gälla tedrickande? När den tjeckiske författaren och dramatikern – och senare presidenten – Vaclav Havel sattes i fängelse för sin politiska övertygelse skrev han i brev till sin hustru om betydelsen av den teceremoni som vissa fångar innanför murarna hänger sig åt:

”När jag var utanför, förstod jag inte kulturen runt te som finns i fängelset, men jag var inte här länge förrän jag begrep dess betydelse och gav efter för den själv. Te, tycks det mig, blir ett slags symbol för frihet här inne: 

A: Det är i praktiken det enda födoämne som man kan förbereda själv, och därmed fritt – när och hur jag tillagar det är helt upp till mig. Vid beredning av det, känner jag mig som en fri varelse, så att säga, i stånd att ta hand om mig själv. 

B: Te-stunden är ett tecken på privat avkoppling, en kort paus i allt ståhej, idisslingen och den privata kontemplationens stund. Fungerar som den yttre accessoaren för ett visst otyglande av själen och därmed som en följeslagare i stunder av fokuserad inre frihet.

C: I den fria världen förknippas tedrickandet med fritid. Att sitta ner för en kopp te här blir ett substitut för en värld av barer, vin, rum, partier, ätande, socialt liv, något som du väljer själv och där du uppfattar ett slags frihet i sociala termer. 

Jag dricker det varje dag. Jag ser fram emot det, och konsumerar det (noga planerat, så det inte blir en formlös och slumpmässig aktivitet), och det är en viktig del av min dagliga egenvård.” 

Att laga och dricka te är alltså en del av ett cerebralt hälsoprogram. Den japanska teceremonin försiggår helst i ett för detta ändamål särskilt rest hus, sukiya. I brist på hus avdelar man en del av bostadsytan. Hela proceduren kan ta upp till fyra timmar och är som ett skådespel inövad med repliker vid speciella tillfällen. Det är en mångfacetterad kultur som skiftar från stad till land, årstid till årstid och varieras beroende på vem man är på samhällets stege. Men alla – i stort sett alla – har möjlighet att ägna sig åt den. Även fängslade människor, berövade sin frihet.

Jag talade i telefon med Vaclav Havel en gång under 1980-talet, apropå en pjäs han skrivit och som jag skulle sätta upp för radioteatern. Ämnet för pjäsen var skuld och texten byggde på Kafkas Processen, i vilken en man anklagas för något han inte förstår och som trotsar hans förnuft. Då befann sig Vaclav Havel i exil i Tyskland, portad från sitt hemland. Han menade att yttre exil kunde vara lika kännbar som inre exil – något han upplevt i sitt land – fast på ett annat sätt. 

Det är väl ett slags inre exil vi lever i nu. Oförmögna att röra oss fritt i vårt eget samhälle. Dock, en exil utan politiska förtecken. Så: Fysisk träning i all ära men försök också laga en kopp te, låt tankarna arbeta i ditt inre och se om inte hjärnans hyrkusk kan föra dig vart du vill.

Jan Sigurd, Ven- & Malmöbo, författare & låtskrivare

Recension i Sydsvenskan – Kalla min Barndom Åter

Piraten från sin balkong i Malmö. Bild: Jan Forssander, Sydsvenskan
Piraten från sin balkong i Malmö. Bild: Jan Forssander, Sydsvenskan

Jan Sigurd skildrar Piratens Malmöliv i ny bok: ”Har intervjuat 200 personer”
Från sin balkong i Slottsstaden ser den tidigare Piratenpristagaren Jan Sigurd rakt in i lägenheten där Fritiof Nilsson Piraten tillbringade sina sista 15 år. I den nya boken ”Kalla min barndom åter” berättar han om kändisskap, sena bussresor och oväntade vänskaper från Piratens hittills ganska okända Malmöperiod.

Läs mer på Sydsvenskan 11 maj 2019 

Hos Malou Efter Tio i TV4 – Kalla min barndom åter

Malou Efter Tio

Min senaste bok om Fritiof Nilsson Piraten uppmärksammades i TV4’s Malou Efter Tio!

Se inslaget här. Anna-Lena Brundin hälsade på hos Malou von Sivers 6 maj 2019 och pratade främst om brustet hjärta, men i slutet av programmet presenteras boken (csa 8.24). Anna-Lena har redigerat boken.

Spotify-skandalen

Jag läser om den senaste ”skandalen” på internet. Det är tydligen Spotify som har tolkningsföreträde när de påstår att Pelle Snickars vid Umeå universitet fuskar.

Han och hans doktorander lade i forskningssyfte ut ett par egna låtar på Spotify och ”lyssnade” 6 487 gånger på en av dem. Eftersom ersättning beräknas utifrån antalet spelade gånger och inte på längd – som exempelvis STIM gör – så tjänade Pelle Snickars forskare  61 kronor. Som de i slutändan inte inkasserade.

Fusket ska vara ”låten” som heter ”Fru Kost – och som är en ljudupptagning där en person dricker kaffe i över en minut.

Jaha. Vad är det med det, tänker jag. Inspelade ljud använde Stevie Wonder redan tidigt 70-tal på sina skivor. Och jag har själv hört en nål tappas i golvet på en LP-skiva efter ca 18 minuter tystnad under det experimentella 60-talet. Är det att manipulera Spotifys algoritmer, som det påstås?

Skandalen och fusket är ju tvärtom att Spotify tillskansar sig miljoner på låtmakares alster – med eller utan kaffedrickande. Och att låtmakare får ersättningar i klassen 61 kronor, efter 6487 spelade gånger. Detta är det häpnadsväckande. Ersättningen för musik går till Spotify och musikbolag som erbjuder musik till Spotify enligt avtal som är ett hån mot upphovsrätten.

Hur ska våra kompositörer och textmakare kunna överleva på de löjligt små ersättningar som Spotify ger. Det är omöjligt. Det tvingar låtskrivare in i andra professioner. Men varför ska de behöva byta yrke? Och vad ska det bli av vår framtida kulturskatt om ingen har möjlighet att tillverka den?

Livespelningar, säger någon. Radioplay säger någon annan. Men sanningen är den att den yrkesverksamma musikern inte alltid är samma person som upphovspersonen. Och lönerna för livemusik är desamma idag som på 70-talet.

Radioplay då? Stiminkomster! Tja. I somras – när torkan var svår – brydde vi oss mycket om de inhemska bönderna. Det svenska jordbruket och boskapsskötseln och djurhållningen skulle hållas under armarna. Protektionismen slog ut i full blom. Men var håller protektionismen hus när det gäller det inhemska ordbruket, bokstavskötseln och ljudhållningen? På radio spelas den amerikanska hitmusiken och den svenska närproducerade, i längden hållbara, äkta musiken då? Till exempel den svenska visan – musik med egna rötter och som inte är kopierad på den amerikanska. Jo, den spelas inte alls!

Jämfört med inget är kanske 61 kronor ganska mycket. På Bellmans tid var det en hyfsad årsinkomst.

                                                                                       Jan Sigurd

Georgia i Nice

De flesta har någon gång i sitt liv hört Georgia med Ray Charles. Många tror att Hoagy Carmichaels sång Georgia handlar om passion mellan man och kvinna eller om kärlek till en stat i amerikanska södern. Sanningen verkar vara annorlunda. Hoagy hade en syster som dog fyra år gammal – hon hette Georgia. Såhär lyder orden:

 

            Georgia, Georgia, hela dagen lång 

            Bara en söt gammal sång får mig att tänka på Georgia

            Varje dag, Georgia min kära, en sång om dig 

            Ljuder söt och klar som månsken genom tallarna 

 

            Andras armar sträcks mot mig, andras ögon ler så ömt

            Men även i fridfulla drömmar ser jag att

            vägen leder tillbaka till dig, till dig vackra Georgia

            Georgia, ingen frid jag får

            Bara en gammal söt sång håller Georgia kvar …

 

Det är på Lido Plage, nedanför Negresco som orden får liv. På Frankrikes nationaldag, en månad tidigare, mejade en man med lastbil ner ett hundratal människor däribland ett stort antal barn som stod i kö för att köpa godis. Precis ovanför där jag sitter nu, på Engelska promenaden.

Plötsligt öppnas en avgrund och orden känns djupt i min själ. Jag sjunger dem sittande bakom pianot för en liten skara människor som lyssnar medan skymningen sänker sig över det azurblå havet. Ingen vill egentligen påminnas om det fasansfulla som hände. Kommunen har försökt frakta bort de tusentals blommorna som kantar promenaden just här. Politikerna har bett om ursäkt för den dåliga bevakningen – polisen hade annat att göra, de flesta går av skiftet klockan 17. Men det går inte att tvätta bort smärtan. Att glömma. Musiken ger sorgen kropp. Musiken besjälar historien, gör den levande. Blir en sorgegondol som rör sig med stilla årtag ut över vattnet.

Idag är stämningen nervös. Flygplatsen stängs på grund av en väska utan ägare. Restaurangerna gapar halvtomma och på hotellen låtsas man som om det regnar. Vilket det ju sällan gör i Nice.

Behövs en ny Kinsey-rapport?

Under andra hälften av sextiotalet bodde min familj i Bloomington, Indiana, en universitetsstad i USA, där akademikerna umgicks utanför arbetet. Hiking var den stora friluftsaktiviteten och naturen inbjöd. Vad pratade man om där man vandrade i naturen? Om naturen, så klart! Och naturligtvis människan – en del av naturen.

Alfred C Kinseys änka Clara var flitig vandrare och blev därigenom bekant till familjen. Maken hade dött tio år tidigare. Tillsammans hade de arbetat på The Kinsey Institute, och sammanställt den första stora sexrapporten. De hade fyra barn. Samt ett vidlyftigt sexliv, vilket dock inte basunerades ut i offentligheten.

På artonhundratalet ansågs kvinnor med stark libido utgöra en samhällsfara, sattes på institutioner och spärrades in. Freud behandlade dem för hysteri och förlamning under första delen av 1900-talet. I slutet av fyrtiotalet slog Kinseyrapporten ner som en bomb. Framför allt tanken att kvinnan liksom mannen kunde ha ett eget och starkt sexualliv chockerade delar av borgerskapet. Filmer och romaner dramatiserade nya insikter. Kinseyrapporten ledde till den våg av sexuell frigörelse som upplevde sin blomning på sextiotalet.

Jag hittar ett gammalt veckomagasin i bokhyllan med den uppfordrande titeln ALLT, utgiven 1949 och läser Alfred C Kinseys text:

Under de senaste decennierna har särskilt inom högre samhällsklasser föräktenskaplig kroppslig kontakt mellan manliga och kvinnliga individer blivit avsevärt mer utarbetad än förr, utan att den faktiska samlagsfrekvensen ökat. Dessa kontakter går vida längre än de kyssar och omfamningar som förekom bland den äldre generationen. I sina extrema former omfattar denna kontakt samtliga de tillvägagångssätt som ingår i upplysta gifta makars förspel till samlag.

Ordet petting lanseras. Och vi får veta: Frekvensen varierar avsevärt bland de som sysslar med petting. Det finns somliga som praktiserar petting nästan varje kväll och vid andra tillfällen under dagarna. Den mest aktiva individen i undersökningen hade i medeltal sju orgasmer i veckan under femårsperioden mellan 20-25 år. Frekvensen i petting är högst mellan 21-25 år. Vid beräkning av medeltalet för samtliga undersökta, alltså både de som varit med om petting och de som inte sysslat därmed, utgör frekvensen av orgasmer som framkallats genom dylik aktivitet för individer i denna åldersgrupp ungefär en gång var sjätte vecka.

Pettingens största betydelse ligger däri, påstår Kinsey, att den ger ungdomen vana att knyta kontakter med motsatta könet. Föräktenskaplig petting utgör därför ett av de viktigaste inslagen bland kvinnliga och manliga collegestudenters sexualliv. Moraliska betänkligheter ha ofta anförts mot petting, men faktum är, att religiöst aktiva individer bedriver petting lika flitigt som de religiöst indifferenta. Olikheterna beträffande beteendemönster för petting inom skilda samhällsklasser kan inte för någon grupp anses bero på religiös påverkan.

I en tid där könssjukdomar som till exempel klamydia ökar bland pensionärer och allt tyder på att den sexuella aktiviteten inte bara vidmakthålls i stigande ålder utan även ökar, finns det goda skäl att fråga sig: Vad har hänt på de 70 år som förflutit sedan Kinsey undersökte amerikaners sexualvanor? Hur angår vi varandra kroppsligt idag? Hur viktig är driften i samhället? Är pensionärerna de nya collegekidsen?

Vi kan naturligtvis vandra i skog och mark, studera fåglar och växter, titta i kikare och stöta och blöta idéer om klimatförändringar men så länge ingenting nytt om människan framkommer i våra samtal – när de närmar sig människans väsen – är de begränsade till lösa spekulationer. Kanske råder en dold global uppvärmning även på erotikens område? Såklart, det är dags för en ny rapport!

Människan är spännande, oberäknelig, irrationell och rationell, på en och samma gång. Som författare, dramatiker och låtskrivare, fascineras jag ständigt av de nya former våra mänskliga samspel tar. Ibland framkallar de till och med ett leende eller två. Varför beröva oss nya empiriska grunder och fakta för friska nya resonemang och funderingar om vår natur? Vi är inte bara Almedalssvenskar med hypotetiska ”svenska” värderingar – vi är i högsta grad biologiska varelser stadda i utveckling, med nya vanor och beteendemönster. Den allvarsamma leken intresserar mig. Och har väl alltid intresserat. Man är mans gamman – människan är människans glädje – skrev Hávamál för tusen år sedan.

Anna-Lena MED MAN

– succén fortsätter!
– en 60-talsshow med Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin-Bergelin & musiker

Vi drömmer om en tid när konjunkturerna var goda, ingen hade säkerhetsbälte och folk älskade att röka cigaretter. Bilen blev föremål för var mans kärlek och Malmö fick Skandinaviens första skyskrapa, Kronprinsen, en skrapa av Manhattanmodell. Där uppträdde stjärnor som Judy Garland, Josephine Baker, Anita Lindblom, Monica Zetterlund, Povel Ramel och Hasse & Tage. En svensk Mad Men i pocketformat! Går nostalgi och humor ihop?

Ja, det går utmärkt tillsammans med Anna-Lena med man, två mikrofoner, en pall och en flygel.

Bokning: 040-98 06 50. Pris förköp: 380 kr (inkl räksmörgås + 1 glas vin)
Spelas: 24 – 25 september, 1 – 2 och 22 oktober 2015

Min franska tekopp

Min franska tekopp : om böcker, te och sympati
Allt fler har tröttnat på att rusa omkring med andan i halsen och kaffe i en frigolitmugg. Nu tar vi oss tid att låta tebladen dra tillräckligt länge, sitta ner, lyssna och samtala. Läsa en bok och drömma oss bort. Varför inte i sällskap med århundradets te-flanör, Jan Sigurd. I en alldeles underbar bok om te bjuder Jan på sina erfarenheter, sina guldkorn och smultronställen från världens alla te-hörn. Varför är det så svårt att köpa en fez i Marocko om man inte tycker om myntaté? Hur fick Hjalmar Söderberg inspirationen att flöda vid förra sekelskiftet och hur kommer det sig att svenskättlingar odlar te i Argentina?

Lösa tyglar. Country och humor med Sigurd och Brundin!

De båda skåneprofilerna Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin har verkat parallellt genom sina karriärer under alla dessa (drygt trettio!) år. De har avlöst varandra och gått i varandras fotspår på otaliga estrader, talat på samma bibliotek, skrivit i samma gästböcker och medverkat i samma bok, suttit som affischer på samma väggar – men aldrig samtidigt och tillsammans. Nu möts de.

I denna svängiga countryhumorshow på 90 minuter varvar Sigurd och Brundin  countrysång, ståuppkomik och underfundiga texter tillsammans med Sigurds handplockade hillbillyorkester Lasse Muhammedz. Skratt, sadelsvett och toner.

En show om livet, till häst och till fots, barbacka och till sadel – galopperande över den skånska prärien.

”Lösa tyglar” spelas härnäst på Skillinge teater nu den 4, 6, 9 juni, den 12 juli samt den 18 okt på Landskrona Teater.