Att bo på en ö är till stor del som att leva i karantän. Författaren Ernest Hemingway bosatte sig på Cuba efter ett kringflackande liv. I boken Öar i strömmen talar författarens alter ego Thomas Hudson om sin ö-tillvaro och att han ”lyckats ersätta allting utom sina pojkar med arbete och med den regelbundna arbetstillvaro han hade byggt upp på ön. Han trodde att han hade åstadkommit något som skulle bestå och hålla honom kvar. Nu när han längtade efter Paris kunde han minnas Paris i stället för att åka dit”.
Att arbete i viss mån ersätter upplevelser och botar rastlöshet är rimligt. Det gäller inte bara självvald isolering. Men skulle detsamma kunna gälla tedrickande? När den tjeckiske författaren och dramatikern – och senare presidenten – Vaclav Havel sattes i fängelse för sin politiska övertygelse skrev han i brev till sin hustru om betydelsen av den teceremoni som vissa fångar innanför murarna hänger sig åt:
”När jag var utanför, förstod jag inte kulturen runt te som finns i fängelset, men jag var inte här länge förrän jag begrep dess betydelse och gav efter för den själv. Te, tycks det mig, blir ett slags symbol för frihet här inne:
A: Det är i praktiken det enda födoämne som man kan förbereda själv, och därmed fritt – när och hur jag tillagar det är helt upp till mig. Vid beredning av det, känner jag mig som en fri varelse, så att säga, i stånd att ta hand om mig själv.
B: Te-stunden är ett tecken på privat avkoppling, en kort paus i allt ståhej, idisslingen och den privata kontemplationens stund. Fungerar som den yttre accessoaren för ett visst otyglande av själen och därmed som en följeslagare i stunder av fokuserad inre frihet.
C: I den fria världen förknippas tedrickandet med fritid. Att sitta ner för en kopp te här blir ett substitut för en värld av barer, vin, rum, partier, ätande, socialt liv, något som du väljer själv och där du uppfattar ett slags frihet i sociala termer.
Jag dricker det varje dag. Jag ser fram emot det, och konsumerar det (noga planerat, så det inte blir en formlös och slumpmässig aktivitet), och det är en viktig del av min dagliga egenvård.”
Att laga och dricka te är alltså en del av ett cerebralt hälsoprogram. Den japanska teceremonin försiggår helst i ett för detta ändamål särskilt rest hus, sukiya. I brist på hus avdelar man en del av bostadsytan. Hela proceduren kan ta upp till fyra timmar och är som ett skådespel inövad med repliker vid speciella tillfällen. Det är en mångfacetterad kultur som skiftar från stad till land, årstid till årstid och varieras beroende på vem man är på samhällets stege. Men alla – i stort sett alla – har möjlighet att ägna sig åt den. Även fängslade människor, berövade sin frihet.
Jag talade i telefon med Vaclav Havel en gång under 1980-talet, apropå en pjäs han skrivit och som jag skulle sätta upp för radioteatern. Ämnet för pjäsen var skuld och texten byggde på Kafkas Processen, i vilken en man anklagas för något han inte förstår och som trotsar hans förnuft. Då befann sig Vaclav Havel i exil i Tyskland, portad från sitt hemland. Han menade att yttre exil kunde vara lika kännbar som inre exil – något han upplevt i sitt land – fast på ett annat sätt.
Det är väl ett slags inre exil vi lever i nu. Oförmögna att röra oss fritt i vårt eget samhälle. Dock, en exil utan politiska förtecken. Så: Fysisk träning i all ära men försök också laga en kopp te, låt tankarna arbeta i ditt inre och se om inte hjärnans hyrkusk kan föra dig vart du vill.
Jan Sigurd, Ven- & Malmöbo, författare & låtskrivare